Inblick i verkligheten och nyårslöften

Med rak rygg (men på stapplande ben) har jag tagit klivet ut i arbetslivet. Eller ”verkligheten” som det kallas på Högskolan. Okej, det är temporärt och bara en praktikplats, men ändå! Jag sitter vid mitt skrivbord och mailar med min flotta företagsmail. Det är på Folkoperan i Stockholm som jag nu ska testa mina vingar och bevisa att högskolestudierna och CSN-relationen är goda investeringar.

Första veckan har redan gått och jag har hunnit med att springa på fotografering på ett gammalt mentalsjukhus, varit på möten med creddiga reklambyrån Brindfors, lärt mig massor om hörselslingor och startat upp ett eget projekt. Projektets målgrupp är jag väl bekant med, nämligen studenter, men därefter blir det lite svårare. Målet är att jag ska hitta kontinuerliga kommunikationsvägar till Stockholms studenter, vilket visar sig vara en ganska stor bit kaka. Några av er kommer troligtvis bli terrade som intervjuoffer den närmsta tiden…

Det har också hunnit bli ett nytt år sen mitt senaste inlägg. Nytt år betyder nyårslöften. Nyårslöften kräver reflektion och självmedvetenhet. Så här kommer en liten lista på vad jag borde ha för nyårslöften:

- Börja träna. Det här är verkligen nyårslöftenas ”lilla svarta”. Så tidlöst men alltid lika aktuellt. Dessutom hade mamma hört någonstans att det var mer hälsosamt att vara tjock och träna än att vara smal och inte träna.
- Göra en månadsbudget. Alltså, hålen i mina fickor blir bara större och större. Vart tar egentligen pengarna vägen? Såå kul har vi väl inte på kåren?
- Inse hur lång tid saker faktiskt tar. Min broder Mangan brukar påminna mig om att gå upp tio minuter tidigare, bara så att jag slipper springa med andan i halsen till varje föreläsning. Känns som den här punkten är ett måste för att…
- …Sluta stressa. Vad ska man säga? Det är ju liksom inte nyttigt. Och livet är för kort för att skynda sig igenom.

The fars must go on

Så var den här igen. Sista veckan på kursen och som vanligt verkar flummigheten öka i takt med plugghetsen.

Tre säkra tecken på att det är plugg-slutspurt som gäller:
- Skumma MSN-namn av typen "Lou - datasals-fars, delt. nr 1 - bortrövad av MKV-spöket - Löken och kronärtskockan"

- Att securitasvakten inte orkar ta leg på alla 17 studenter som sitter i datasalen, utan bara frågar en.

och sist men inte minst otippat:

- Att färgskrivaren inte funkar

64, 5 timmar kvar till sista inlämningen. Jag ser ljuset i tunneln!

Gissa filmen...

Curare, bedövningsmedel. Snabbverkande.




Lördagens pluggsejour utmynnade i en datasals-fars. Komik på hög nivå. Det hanns även med en dansk safari.

Högvinst i släktlotteriet

Det finns vissa saker man tycker att man har koll på. Släkten, till exempel. Jag vet att jag har en bror, en mamma och en pappa. Jag vet att jag totalt har åtta kusiner, varav sex av dem på pappas sida. Jag vet också att jag har en mormor och en farmor och att jag hade en morfar och en farfar. Därutöver har jag en drös sysslingar. Fakta. Vad jag däremot inte visste var att en av dessa sysslingar precis som jag läser MKV-programmet här i Jönköping, fast året under. Vilket sammanträffande!

Tänk att världen ändå är så liten att man kan hitta nya kompisar och sen komma på att man faktiskt är släkt. Det är ju inte direkt avlägset heller, Henkes mamma och min pappa är ju liksom kusiner. Nästan det allra roligaste i den här historien tycker jag är att Henke nog är den person i ettan som jag umgåtts med mest bland de nya, redan innan vårt släktband uppdagades. Det känns som jag vunnit på lotteri, vunnit en ny släkting och till råga på allt tycker jag redan om honom! Kan komma att bli mycket släkträffar, Jonte, du har fått konkurrens!

Minisemester is da shit

Va underbart det är att träffa gamla vänner som man inte sett på länge och upptäcka att man fortfarande tycker otroligt mycket om varandra och att man har himla kul tillsammans. Många såna återfunna vänskaper har det blivit i sommar.

Senast igår träffade jag järngänget från högstadiet hemma hos en av tjejrna i Gamla Stan. Grym lägenhet, grymt god mat och grymt häng. Tråkigt bara att Lina redan åkt tillbaka och inte kunde vara med...

Imorgon är det dags för ytterligare en minisemester. Denna gång styr vi kosan mot gangsters paradise, Mangans stolthet Södertälje. Ska bli mycket spännande att slutligen med egna ögon avgöra om Södertälje är en stad präglad av kringlor eller kriminalitet.

En annan minisemester med hög kvalitetsfaktor var förra helgen då jag hängde med Eekan och hennes famlij på Älgö. Picnic på klipporna, bad i vågorna och lyxigt god middag framför TVn, vad mer kan man önska?

Sol ute, sol inne... Och hur var det med sinnet?

Även i år firades midsommar i semesterns tecken, men förra årets galna fest på stranden i Barcelona bland 60.000 andra partyprissar var utbytt mot en något lungnare semestervariant. Vacker utsikt, mys och klyschor var ledorden denna helg. Tänk att det inte behövs fler än tre personer för att göra en underbar midsommar. Medan stora tankar virvlar i huvudet är det skönt att ha lugn omkring sig.

Nu är jag tillbaka i Stockholm och den hårda verkligheten. Först slogs Sverige ur VM. Tyvärr räckte det inte med att Chippen var fin eller att huvudspelet var vasst, tack ändå TV4:as kommentatorer... Och nu ikväll var det Spaniens tur. Mina BarcaBoys, vart tog ni vägen? Men precis som med allt annat så bleknar minnet av förluster med tiden och blicken är vänd mot ljusare skyar.

Sista natten med gänget. För den här terminen i alla fall.

Ikväll ska jag trotsa förkylning och magkatarr och ta terminens sista sväng ner på kåren. Härliga tider! Det finns mycket att fira, bla har jag och Mangan blivit stolta ägare av ett första handskontrakt idag. Snart ska Lou bjuda på kronärtskocka, kan det bli bättre?

Vänners värme

Just nu går dagarna väldigt fort men samtidigt hur långsamt som helst. Det är tur att man har vänner som lindrar jordens rotation, när den spinner på för snabbt. Klumpen i bröstet och hålet i magen går i alla fall att tidvis glömma med omtänksamma personer omkring sig. Verkar funka bättre än receptbelagd medicin...

Uppsatsen borde snart vara ett minne blott, men det ser ut som jag på obestämd framtid får flytta in hos Louise. Kunde varit värre dock, mycket varma mackor och msn blir det.

Quia natura mutari non potest idcirco verae amicitiae sempiternae sunt.

(Horatius)

Superhjältar och poesi

Härom dagen nämnde jag för min goda vän och tillilka partner in crime Louise, hur svårt det är att erkänna för sig själv att det finns saker man inte klarar av att göra. Hon menade då att det ligger i människans natur att inte tycka om att vara mindre bra på något. Att vi alla vill vara perfekta i alla lägen och prestera maximalt. På nåt sätt finner jag lugn i det hon konstaterade. För om det är så att alla strävar efter att bli Wonderman så känns det faktiskt lite bättre. Det betyder ju att alla andra också vill klara (vara?) mer.

Filosofer kan man hitta där man minst anar det. Det här hittade jag på tunnelbanan senast jag var i Stockholm:

Yrsel
Böcker med små bokstäver
och stora tankar
gör mig yr.
Är det vad bin kan känna
vid randen av en blommig, utsirad bägare,
bräddfylld med vatten?

(Khayri Mansur)

Så rätt.

Tid

Tid... Kanske det mest åtråvärda som finns. Ibland kanske även det mest hatade. Timmar kan snigla sig fram eller flyga iväg. Aldrig går väl tiden så snabbt som de där fem sista minuterna på morgonen innan man måste kasta sig iväg hemifrån.
Men på sistone har i all min tid försvunnit lika snabbt som morgonstunden och jag själv har inte riktigt hunnit med.

Klyschornas klyscha, Carpe Diem, är inte så lätt att leva upp till när man alltid är på språng. När jag gör någonting är jag redan halvvägs in i nästa sak jag ska ta mig för. Det känns lite som att springa med ett gummiband i ryggen, ni vet en sån där grej de har på en av banorna i Gladiatorerna, där det gäller att rusa fram för att nå så långt som möjligt och ta poäng. Jag spring och springer och springer, men kommer liksom ingen vart. För hur fort jag än springer finns det alltid kvar saker att ta tag i. Och det kan inte ens listorna råda bot på.

Tänk va fint det vore om man kunde få lite extra tid. Utöka dygnets timmar så att det räckte lite längre. Eller tänk om man kunde låta bli att sova, då skulle man ju få hur mycket som helst gjort! Fast… Jag gillar ju att sova…

Men kanske är det just den begränsade tillgången på tid som gör livet extra värdefullt. Tidsbristen tvingar oss att prioritera och pressar oss att ta ställning till hur vi vill disponera de 24 timmar vi har om dygnet. Jag ska nog sluta klaga på att jag har lite tid och börja gilla läget i stället. Det är ju faktiskt bara jag själv som väljer vad jag vill göra med min tid.